Blåser bort & unghästtänk

Blåsten har minst sagt kommit till oss också. Det gör inte mig så vidare värst mycket eftersom jag själv ska jobba inomhus idag (ta det lugnt, jag har ångest som alltid, det är inte en dag av mirakel, jag bara är någorlunda tillfreds) och mina hästar inte är av typen som stissar upp sig av lite (eller mycket) blåst.
På tal om att stissa upp sig: I lördags drog Svälibäbä vagnen igen för andra gången i sitt liv någon längre sträcka. Hon kunde inte ha skött sig bättre, kan en lugnt säga! Med säkra steg och entusiasm skrattade hon på som ingenting. Detta trots mycket blåst. Kan med lätthet nomineras till Sveriges lugnaste unghäst! Så kool!
Och vidare på tal om detta med inkörning och unghästar... Jag är starkt emot att nöta samma steg så länge att det blir tråkigt. Dessutom har jag medhjälpare i form av unghästutbildare från travet. Min mor har kört in ett hundratal unghästar och menar att Svala kan vara en av de trevligaste hon jobbat med. Fullt förståeligt, för även jag är lite överraskad av detta självklara lugn hon jobbar under!

Hur gör ni när ni kör in?
Det kanske kan verka vågat, men här gör vi allt ute längs skogsvägar. Min mor, tillika den som har mest erfarenhet av oss två, är starkt anti ridbanor och menar att det inte bara dödar framåtbjudningen, utan också är en säkerhetsrisk om hästen av någon anledning fastnar i staketet. Jag hade nog känt mig lika trygg på ridbanan som längs en skogsväg, men jag håller definitivt med om framåtdrivet. Svala verkligen vill inte gnöta runt på en ridbana... Tråkigare plats får en leta efter! Julia däremot har ungefär samma framåtdrivet överallt, dvs lagomt. Lite tanken jag vill skrapa vid är vikten av det där framåtdrivet. En häst som får jagas till att söka sig framåt gör det inte ärligt. Det blir mer banan form av det hela och pållen tappar sakta känsligheten och glädjen inför de där fina kommandona. Julia är ett sådant gott exempel på detta! Hon har alltid varit slö och lät och dragit benen efter sig. Och jag i min tur har jagat och pushat och bråkat. Det enda det lett till är en häst som ett tag antingen stack eller inte ville alls. Nuförtiden är hon otroligt trevlig i vagn, men så har hon inte alltid varit. Det har tagit jobb och tid!
Svalas planering framöver då?
Jo, jag ska fortsätta tömköra under veckan, samt sätta henne i vagn två gånger till. Förfina rösthjälperna och ut i skogen och leka slalom mellan tallarna. Alldeles ypperligt för en liten ponny som älskar äventyr! Sedan till helgen... Då ni! Då ska jag ta med min får också, så ska vi koppla för och låta kusken placera ändan på kuskbocken. Spännande!
#1 - - Urhästen:

Hur gör jag när jag kör in. Hehe. Först var jag lite nervös över hur jag skulle göra. Första tömkörningspassen som jag hade med Orchidéa var ju heltokiga. Det var till slut jag som stod framför hästen och båda bara garvade åt det.

Innan jag och Orchidéa var så långt som att känna in selen, så Googlade jag mycket kring det här. Det var väldigt mycket alltid hjälm, alltid väst, alltid handskar, alltid hjälp - var aldrig själv. Och jag håller givetvis med om att det säkert underlättar att vara två, samt är det viktigt att alltid ha säkerheten i första rummet. Men jag har nog aldrig haft hjälm när jag tömkört Orchidéa och det beror nog på att jag känner sådan trygghet och samspel, tillsammans är vi ett väldigt beräkneligt ekipage. Jag har heller aldrig känt mig som en måltavla när jag befinner mig runt Blommans bakdel. Och detta trots att jag varit med om en hel del körolyckor. Jag har nog delvis tack vare alla mina erfarenheter av både positiva och negativa sådana, som jag inser att om en olycka är framme finns det ingen att skylla på, det finns ingen utrustning att skylla på. ALLT grundar sig i samspelet, kommunikationen, självbilden över sig själv och hästen som individer.

Jag behöver bli bättre på att använda min hjälm, det ska jag verkligen, men jag tycker att för min del är jag enbart klantig. Kommer frågan om man ska ha hjälm eller inte är svaret "Ja", självfallet. Dock tycker jag att bara för att jag inte har haft hjälm så är det eget ansvar att ta det beslutet själv. Jag kan ansvara för mina egna handlingar och inte någon annans.

Svar: När det kommer till tömkörning tycker jag det är något som kan nötas ensam. Det är liksom en säkerhetsrisk jag är villig att ta. Att sätta häst i vagn skulle jag såklart aldrig göra själv! Lite samma princip när det kommer till hjälm: Ser den inte som lika viktig när jag arbetar hästen i töm som när jag sitter i vagnen. Det handlar säkert mycket om vana det där. Jag tyckte det var helknäppt att det var hjälmtvång vid all hästhantering på de lokala ridskolorna... För i "min" värld, travvärlden, där hade vi inte hjälm vid hantering, men det var istället en självklarhet vid körningen! Sedan ser jag det som en större risk att jag slår sönder skallen mot något på vagnen om jag faller ur, än att jag skulle envist hålla i tömmarna och släpa efter vid tömkörning.
Men ja, jag skulle behöva bli bättre på hjälm kanske. Vid saker såsom duschning av unghästar eller klippning för första gången... Men vid körarbetet har jag fått in vanan på alla plan nu! Sedan hjälper det såklart med en lätt och bekväm hjälm.
marooie.blogg.se