Bettets vara eller icke vara

Bettets vara eller icke vara är ständigt diskuterat, ständigt hett, ständigt hatat, ständigt tjatat. För mig är det egentligen en väldigt enkel debatt: Nej, det finns inte plats för ett bett i en hästs mun. Jo, du kan fortfarande använda bett på ett vettigt sätt. Nej, jag föredrar att inte göra det. Varför? Jag ser ingen anledning! Om nu "handen gör bettet", då är det väl inte en nödvändighet med bett? ENKELT!
Med ett sidepull kan jag enkelt föra hästens huvud åt sidorna. Jag kan också vid behov använda tömmar/tyglar för att bromsa. Omfattningen av skadorna och smärtan sidepullet kan orsaka är relativt litet i jämförelse med ett tränsbett. Jag kan sammanfatta min ståndpunkt så här enkelt:
Jag är inte emot användande av bett.
Jag använder inte bett på mina egna hästar.
Hästar är individer och gillar olika bett/bettlösa alternativ.
Bettlöst kan användas för att styra, ställa och bromsa, precis som ett bett.
Skadorna blir mindre med milda bettlösa alternativ, än med milda bett.
Bettlöst förtjänar inte att vara förbjudet på tävlingsbanorna.
 
Bettlös i 6 år. Inte en olycka.
 
Så enkelt var det!
Jag tror inte på ett förbud mot något. Jag tycker inte att bettlöst är en säkerhetsrisk på något vis. Många av de argument jag blir bemött av går inte ihop. Alls.
"Men nötningen som uppstår mellan det bettlösa alternativets remmar och metallbeslag försvagar det sakta!"
Kräv nylonförstärkning på bettlösa alternativ då! Dock väldigt kontsigt att du inte oroar dig i samma utsträckning när det kommer till nötningen mellan töm och bettring... Såvitt jag vet är det inget krav, och inga planer på ett krav, om nylonförstärkta tömmar.
"Bettlösa alternativ kan också skada/vara skarpa/göra ont!"
I ena sekunden är problemet att bettlösa alternativ "inte ger någon nödbroms", och i nästa är detta ett relevant argument i frågan om bettlöst ska vara godkänt eller inte... "Handen gör bettet" var det väl? 
 
 

Liten portion energi & rutten ligghall

I alla motgångar och den konstanta smörjan av ångest och depp hittade jag faktiskt en liten portion energi och glädje(!). Jag har ingen aning vartifrån energin kom, men jag uppskattar bara att den var där. Efter att ha kört in en ny halmbal (den sista dessutom) så kunde jag i lugnan ro både rykta och gosa med båda hästarna. Sväljis fick sig lite hovvård. Trots en månad sedan sist så har hon slitit bra själv. Hon springer ju som besatt hela tiden... Inte ens mellan höhögarna och vattnet går hon..! Hon travar eller galopperar överallt! Kontrasten mot Julia som lugnt och sansat skrittar med spetsade öron är enorm. Hahaha!
I vilket fall så har verkningarna blivit avsevärt mycket smidigare senaste halvåret, och jag har inte längre en unghäst som konstanst hoppar runt på tre ben för att undvika besväret. Tack klickerträning! Ingen av bakhovarna behövdes det göras något direkt med, och framhovarna var inte heller något att hänga upp sig på. I och med den dåliga vintern så har det varit oförskämt kladdigt och lerigt... Detta har bidragit till minst sagt en oönskvärd hovstatus på båda hästarna! Mer om det senare.
Julia fäller ganska mycket nu redan. Min förhoppning är förstås att hon ska hinna fälla tillräckligt innan värmen kommer, men tyvärr gör hon sällan det och spenderat därför två - tre månader svettandes i ett hörn. Så även i år tänker jag klippa henne om det visar sig behövligt. Jag är av tanken att ingen häst ska lida p.g.a. min envishet att hålla det naturligt! Och i och med den meningen tänkte jag återgå till kladdiga hagar och hovstatus...
Den här vintern har varit minst sagt frustrerande. I och med att det växlat snabbt mellan plusgrader och minus, så har hagen varit så gott som omöjlig att hålla fräsch. Träckhögarna har smällt ned i snön och sedan frusit fast innan jag hunnit ta bort dem. Och nu har den stora syndafloden kommit! Min ligghall ligger jävligt olägligt placerad längst ned i hagen. Detta innebär att det i dessa plusgrader bostavligen rinner in flera hundra liter vatten per dygn..! Vatten som är utblandat med den frysta skiten jag ej kunnat få bort. Så jävla oönskat! Hovarna mår verkligen inte bra av det, och inte har hästarna någonstans att stå torrt och rent heller. Häromdagen när jag mockade så såg jag hur vattnet porlade in under väggen, alltmedan jag försökte rädda situationen med inrallat grus...
 
Här har ni en (extremt) lågupplöst mobilbild som visar situationen. Flera hundra liter skitvatten har runnit in på ett par dygn och förstört hela den nya bädden jag lade in! Lägg märke till hur hela  den bortre väggen dragit iväg BORT ifrån resten av byggnaden..!
 
Min ligghall har varit i oförsvarbart skick senaste månaderna, i och med att nedre delen av den östra väggen har ruttnat totalt och därmed både släpper in vatten och är ostadig. Jag brydde mig inte så mycket i höstas, i och med att jag var beredd att flytta hästarna relativt snart p.g.a. utbildning. Men nu när planerna ändrats och jag blir kvar några år, ja, då måste helt enkelt situationen räddas! Därför satt jag mig och pratade med mamma om ligghallen. Hon föreslog att vi inte bryr oss om den gamla, utan helt sonnika slår upp en ny på en bättre uträknad plats i hagen. Klockren plan om ni frågar mig! Nu blir det till att skissa upp lite ritningar och lösa det rent matriella, sen är det bara att dra igång till våren.
Men tills dess då? Mina hästar har rätt uppenbart ingenstans att ta sig in under tak och stå torrt. Inte nog med att det inte känns rätt så är det olagligt! Hur jag ska kunna lösa det rent i praktiken är svårt att säga, men jag är nog så illa tvungen att stalla in mina hästar fram tills att det torkat upp/vi har fått hem ett lass sand som kan rädd upp situationen tillfälligt...

Världens sämsta hästägare

Precis så känner jag mig just nu. Allting går så tungt så att jag knappt får något grepp om det. Allting känns som en oformlig, oöverkomlig massa som aldrig har ett slut. Känns som att hindrena avlöser varandra och att lösningarna springer allt längre ifrån mig... När ska det ta slut?!
Jag lovar och lovar att få saker fixade, men allting blir bara ytterligare en sak att lägga till högen av ångest. Jag fullkomligt drunknar i ångest..! Den psykiska ohälsan gör sig mer och mer påmind i fysisk form. Det är inte längre "bara" en depression eller "lite ångest". Hela kroppen är så upptagen av min ohälsa, att immunförsvaret inte hänger med. Sedan början av december har jag haft halsfluss modell värre inte mindre än fem gånger. Illamående, huvudvärk, trötthet... Bristen på glädje i mitt liv knäcker mig! Jag ska teckna, jag ska plugga, jag ska köra, jag ska smörja selgrejer, jag ska jobba, jag ska köpa saker till lägenheten, jag ska komma ihåg att skicka viktiga papper, hästarna ska borstas, hö ska bäras, vatten ska konkas. Utöver dessa totalt normala vardagsgrejer så måste såväl transporten som ligghallen renoveras. Jag kracklerar i fogarna.
Jag greppar desperat efter de små framgångar jag når: En dag utan att gråta. En dag i skolan. En dag på jobbet. En körtur. En verkad hov. Ett genuint skratt.
Det är konstigt hur ribban sänks från "normala" mål till så enkla saker som att kliva upp och orka leva en hel dag. 
 
 
"Det går över snart", brukar jag intala mig själv. Men det tar aldrig slut. Dagar har bytts mot veckor som har bytts mot månader som har bytts mot en livstidsdom. Min sjukdom är inte botbar och den formar exakt allting kring hur jag fungerar som person. Jag kämpar för att hitta mina trådar, hitta matchande ändar och knyta ihop. Kanske, men bara kanske, kan jag finna min väg ur detta. Men det viktigaste är att jag inte tappar de trådar jag idag har under kontroll! Jag åker till skolan när jag orkar, jag jobbar däremellan och jag sköter mina hästar. Mer än så kan jag inte begära av mig själv just nu.