Konsten att tappa en hovboot

Har ni hört talas om "lagen om alltings jävulskap"? Ska något gå åt helvete så ska det vara rejält! Ungefär så kändes det i söndags, när vi saktade av till skritt efter en rejäl galoppspurt, och endast tre hovar var bootförsedda... Jag har för vana att kontrollera med jämna mellanrum och insåg att det inte var många meter sedan de flög, men inte fan var det någon tröst. Jag vände mig om, bara för att se booten prydligt urkliven tjugo meter bakom oss. Tjugo meter av blankis bakom oss. Bara att försiktigt kliva ur och hjälpa Julia runt för att knata iväg och hämta den. Det är i situationer som den som jag inser vikten av en lugn häst! För samtidigt som jag bökade med detta kom det två skoterförare modell hänsynslös och körde så enda ut i helvete några meter ifrån oss. Julia brydde sig inte alls om det spektaklet, men att bli övertalad att vända om när vi är påväg hem..? Nej tack! Hon gick saaaakta, saaaaakta de första stegen, för att sedan låta sig övertalas.
 
Så här såg Julias dåliga hov ut i början av februari. Jag är fortfarande osäker kring om denna hov någonsin kommer förändras, eller om den är dömd att se ut så här.
 
Trots blankisen så höll hon sig fint på alla fyra hovar. Den gled ingenting alls, barfotahoven. Och det var ju ett faktum att hon galopperat tjugo meter på blankis, samt utfört en helt felfri tempoväxling, bromsning och halt, allt utan den där booten... Men jag kan ju ändå erkänna att jag inte är sugen på att köra obroddad körhäst på blankis. Snö? Inga problem! Men blankis är jag skeptisk till. Det är bara ren fysik att en glatt yta ger ett otroligt obefintligt grepp. Och att då be en obroddad häst skjuta ifrån såsom de får göra i backar, eller för den delen sätta under sig utför... Nej, jag skippar gärna halkskadorna!
Utöver det då? Jo, Sväljis har snart varit här ett år! Endast 9 ynka dagar tills hon varit det. Dagen D hade jag tänkt fotograferi lite bilder ur samma vinklar som jag gjorde då, bara för att kunna visa på den enorma skillnaden.