Upptäcktsfärd i maratonform

Det absolut bästa som finns (enligt både mig och Julia) det är vägar som inte bara är platta och långa. Nej, här ska det vara snirkliga och krångliga vägar som kräver sammarbeta och tankeverksamhet! Så väl ute på vår första körtur i nya stallet var vi ju tvugna att testa lite vägar och se vad vi tycker. Ganska snabbt hittade vi till några grusgropar och cross-spår som liknade, ja, just precis; maratonhinder! Eftersom det är nytt inte bara för mig, utan även min fyrbente vän, så blev det inte så mycket tanke över för att lyckas filma. Men jag hann faktiskt med att filma några sekunder skritt (för att visa vilken lycklig liten pån jag har nu), samt även en lättare väg genom ett maratonhinder! Kika nedan så får ni se.
 
 
 
Ni får ursäkta den extreeeeeemt dåliga kvalitén... Men det är så det är när det bara är mobilkameran som hakar på ut! Hahaha!

När solen kommer åter

Här regnar det oavbrutet. Men ändå har solen kommit åter. Som några av er säkert vet så har jag och mina pälsklingar (hahahah, jag ogillar det uttrycket mer än allt! <3) flyttat till ett nytt stall. För första gången någonsin är jag och mina ponnyer inhyrda. Spännande, nervöst, lite läskigt... Men mest av allt så otroligt trevligt att vara runt människor med samma intressen!
Framförallt är jag så oerhört lycklig över att mina båda välkomnades så öppet till resten av flocken. I flocken har vi tre halvblod (ett avelssto, en fyraårig valack och en ettårig valack) och en quartermärr, utöver mina två. Det är vackert att se hur snabbt trevliga, flockvana hästar tyr sig till varandra! Bortsett från det faktum att Sväljis mycket envist ska "försvara" mig från den söta "lilla" ettåringen.

Utöver mina korta små torsdagstankar om min nya flock så har jag tänkt lite extra på mina hästars mående på sistone. Julia har enormt skräpiga hovar för tillfället, med sina mosiga strålar, samt höga slitage. Det konstiga är att trots detta så har jag aldrig sett ett sådant driv i Julia! Hela situationen är lite bakochfram. Men så länge min älskade vän är pigg och glad så är världen en helt okej plats, liksom.
Svala däremot har gett mig något att bita i... Tills en dag när allt föll på plats! När jag kommit med grimman har hon gärna kommit fram och visat att hon vill in. Men när jag ska hjälpa henne på med grimman har hon börjat föra bort huvudet... Först blev jag såklart fundersam om hon ogillade mitt sällskap. Men sedan förstod jag: Hon är solbränd! Den stackarn är öm i den känsliga rosa huden på mulen och det gör ont om grimman kommer åt detta..! Så nu får jag snällt använda repgrimman som har en större omkrets runt nosen. Så var det mysteriet löst!