Lite ur gängorna

Saker och ting flyter inte på. De snarare drar sig desperat fram över golvet i ett sista dödsryck. Jag är kort och gott inte så lite ur gängorna! Istället för att haka upp sig på detaljer får jag lov att klamra mig fast, bara göra det nödvändigaste och invänta fotfäste.
Lite känns det som att hästarna får mat, vatten och omskötsel. Inga långa körturer, inga planer och förhoppningar om utveckling. Men allt behöver inte vara så prestigefyllt alla gånger! Därför har vi lagt mycket tid på att bara vara och därmed få utrymme att bara uppskatta varandras sällskap utan press. Roligast av allt är ändå att Svala visar sådan positivitet när vi träffas! Hon studsar, busar, kliar och springer som en tok..! Tyvärr leder hennes unghästbus till en del nyp... Trots att det inte är hårt, och (absolut) inte aggressivt, så gör det ont! Jag är lite svullen fläckvis på min högra underarm efter hennes kärleksfulla inviter till lek... Men vad för väl det? Jag har en unghäst som blir exhalterad, bjuder till lek och aldrig, aldrig, ALDRIG är rädd att uttrycka sig!
I våra lekar börjar vi utveckla och förfina vår förståelse och har även plockat ut en del rörelser vi befäst kommandon för. Att förflytta kroppen i alla riktningar går idag så fantastiskt fint att det knappt är förståeligt..! För lite över ett år sedan fick jag hem en liten unghäst. Idag har jag en dansös! Utan någon som helst tvekan växlar min lilla ponny mellan att backa, förflytta bakdel och bog, stegra, följa, gå ifrån... Helt på röst och kroppsspråk! Om jag är stolt? Ja, vi förtjänar det!

Svala är en explosiv häst, lätt för snabba rörelser och har betydligt svårare för det stillastående arbetet än rörelse. Det syns ju på henne! Julia däremot... Hon ser onekligen ut som en filbunke! Alltid med pigga, glansiga ögon och ett välkomnande kroppsspråk, men ser aldrig ut att ha nära till ett utbrott. Faktum är dock att även hon har föredragit de rörliga rörelserna! Alla dagar i veckan har stegringar och  vinkningar varit hennes favoriter, likväl som att gör små skutt och skolhalter. Därför har jag försökt öka positiviteten kring rörelser där det inte "händer så mycket". Till slut har jag lyckats tror jag! Julia verkar nämligen ha en försmak för att följa, och uppskattar därmed target-träning. Så de senaste veckorna har vi tillsammans lekt en hel del med kontakt och målsökning. Då Julia inte är pillig med munnen alls, varesig rör mulen mycket eller flemar (till skillnad från Svala som numer flemar på kommando, mer än gärna), så har det aldrig varit lätt att få henne att röra vid saker, känna efter och lyfta saker med munnen. Men något som varit otroligt effektivt är att leka med Julias vakna och pigga sinne! Jag har helt enkelt spelat på hennes nyfikenhet. Istället för att befästa target vid en piska eller en färggrann punkt, så har jag gjort det som Julia alltid reagerar på: Kittlat i pälsen. Jag har bara kittlat lite på pälsens yta och kvickare än vinden har Julias nyfikna mule undersökt stället! Så nu böjer och vrider hon sig hur som helst med lite kittling i pälsen. Nyttigt? Njaaa... Möjligen bra vid stretching, men jag hoppas på att utveckla det till något mer!