Indikator eller orsak

Idag blev jag ledig. Det innebär att jag ska fara upp till stallet för att knäppa lite kort under markarbetet och söka lite råd från kunnigt folk. För tyvärr är ekonomin knaper mitt i en flytt såhär. Men det finns gott om duktigt folk att kontakta över nätet ändå!
Detta med att ta hjälp genom att visa bilder ju lite kontoversiellt. "Det går inte att se på bild", heter det ju så fint. Men jag tycker att det visst går. Det går alldeles utmärkt rent av! Och det hela hänger på en viktig sak: om jag kritiserar en slumpvis vald bild så kan det vara svårt att veta huruvida den är god representation för hela passet. När jag däremot söker kritik så är det klart jag väljer en bild jag känner representerar hela passet! "Video är bättre!" Umm... Både ja och nej, skulle jag vilja påstå. Videon är perfekt för att se hur hästen rör sig. Bilder är bättre för att de många gånger ger bättre skärpa och därmed bättre grund för god kritik. Bilden visar ett ögonblick och alla som ser bilden ser samma ögonblick. Perfekt grund för diskussion!
Dessutom är jag som ni vet konstnär i grunden. Även om foto inte är min huvudsakliga sysselsättning så har jag gått kurser även med fotografi som inriktning. En av de viktigaste sakerna jag plockade upp under en av dessa kurser är "Fota hellre för mycket än för lite. Du kan alltid radera dåliga bilder, men bra bilder som du aldrig fick, de har du inte." Därför är jag numer en sådan som med lätthet knäpper 400 bilder under en timmes körning/markarbete. Väldigt givande! Men framförallt låter det mig välja ut de bilder som representerar passet bäst. Jag väljer inte de som är mest estetiskt tilltalande, utan de som visar sanningen.

Mycket sanningsenligt ögonblick av Sväljis. Gör inte mycket annat ärligt talat. 

Sedan sitter jag och tänker på lite annat att skriva om också. Först kommer jag inte på något intressant och sedan allt... Haha! Men det är ju kanske inte helt konstigt! Kreativiteten flödar ungefär samtidigt som tankarna här. Men som ett litet sidospår till detta så tänkte jag på en tråd jag drog igång på Sveriges största grupp för körsport på Facebook. Jag valde, efter en hög "går inte att se under dessa korta ögonblick se något!!", att starta en tråd där jag valde att visa upp bilder som gott och väl representerade sina respektive pass väl, samt bad samtliga att kritisera de fel de såg. Mycket intressant feedback började ramla in efter ett tag! Något som slog mig var såklart att det talades en del om huvudets position under arbete. En mycket intressant kommentar (helt trevligt ställd och inget fnuss) handlade om hur personen trodde att Julia lätt sökte sig till en position med högt placerat huvud, pga tömringarnas placering, samt sidepullets effekt. Det är ett faktum det inte är huvudet som ÄR formen. Men det är också ett faktum att huvudets placering direkt speglar formen, samt kan vara en indikator på att något inte låter hästen släppa ned huvudet och hålla en god form. Julia slänger ofta upp huvudet och släpper ryggen och bakbenen. Detta beror på (ur min synvinkel) några huvudsaker: 1. Hon är överbyggd bak, vilket försvårar arbetet med formen. 2. Hon har tävlat trav.
Som jag nämnde för något inlägg sedan så påverkar pisken Julias harmoni direkt. Hon tappar snabbt formen när pisken läggs på och kör upp huvudet. Min tanke är att detta är en direkt, och utifrån hennes utbildning sett, korrekt reaktion på pisken. Idag lyssnar hon duktigt på pisken som formgivande hjälp. Däremot går det knappt att röra den på liknande sätt som när hon tävlade, utan att benen får iväg två mil bakom och huvudet slår upp.
Så, ja... Lite tankar. Men idag ska jag ta nya bilder och se vart vi kommer. Sist kändes markarbetet som sagt kanon! 

Smärta, stress och rädsla

När jag först började blogga ordentligt, detta var i början av 2013, så var antibett-rörelsen verkligen på gång. Det var precis när flera alternativa bloggar, framförallt Bara Elvira, började växa och synas. I denna veva testade vi sidepull för första gången. Jag var fast besluten att det skulle fungera och i slutet av 2013 körde vi uteslutande bettlöst. Jag är helt pro-bettlöst. Jag är inte anti-bett. Detta av den enkla anledningen att jag anser att bett mycket väl kan vara ett bra verktyg för kommunikation. Men jag skulle aldrig förneka det faktum att hästen saknar utrymme för bett. Det normala och naturliga är såklart att hästen, precis som du eller jag, fyller sin munhåla med tungan när den slappnar av. Bettet trycker undan tungan, det gör det.
Idag kör jag mestadels bettlöst. Det händer att jag kor med bett då och då. Varför? Jo, andra låter sina hästars munnar vila från bett. Jag låter min hästs nosrygg vila från tryck. Det har liksom vuxit på mig att enformigt tryck aldrig är bra. Detta oavsett nosrygg eller mun.
Men nu till detta med bett, bettlöst och stress. Jag har fått låna en pulsklocka för ett bra tag sedan av en bekant. Mycket rolig uppfinning och dessutom oerhört nyttig! Pulsklocka ifråga är av travtyp, alltså har den sändare i en gjord som skickar bla pulsen live till en klocka vid kusken. På så sätt kan jag snabbt se hur byten, olika gångarter och underlag påverkar pulsen. Men vet ni vad mer som påverkar pulsen? Stress. Smärta. Rädsla.
Många gånger när det talas anti kring bett, då tas detta med just stress, smärta och rädsla upp. Jag har ju dock haft möjligheten att testa detta påriktigt, med en häst som är körd på både bett och bettlöst på samma sätt. Med andra ord kan jag snabbt jämföra min hästs reaktioner vid de olika huvudlagen. Eftersom jag ändå skrivit en del labbrapporter så vet jag hur det fungerar med felkällor etc... Men en kan ju ändå testa och se hur just den egna hästen reagerar! För att göra en lång historia kort, utan en massa förklaring kring genomförande, så testade jag samma väg, med samma förhållningsregler, fyra gånger. Två gånger med bett. Två gånger utan. Resultatet? Ingen förhöjd puls vid byte av huvudlag. Inte ens vid ett tillfälle när min häst tydligt gapade (vi höll på att krascha) höjdes pulsen. Hästen låg på en stadig arbetspuls. Ja, vad ska jag egentligen dra för slutsatser? Jag väljer att tolka både Julias beteende numer, samt resultatet med pulsmätning, som att hon knappast bryr sig längre. Hon är lugn och fin i munnen och söker en mjuk kontakt. Ogillar Julia bett? Nej, inte i dagsläget. Hon gjorde det definitivt för två år sedan, men inte nu. Men är det bara Julia som förändrats på denna tid? Nej, skulle inte tro det. Idag är jag som kusk mer medveten om min inverkan. Och DET är något jag har den bettlösa rörelsen att tacka!
Så ja, vart vill jag egentligen komma? Jag vet inte riktigt... Kanske att jag känner att jag utvecklats. Hamnat i en mer neutral gråskala. Kanske att jag genom att lyssna på min ponny skapat ett större förtroende som nu visat sig. Jag vet inte... Men jag är mest lycklig att Julia känner sig nöjd! Att hon känner att vår utrustning känns bra och att arbetet går åt rätt håll. Förvänta er ändå att jag kämpar vidare för allas rätt att tävla bettlöst..!

"Du smygkör med bett?"

Njaaaa... En kan nästan tro det dock när jag igår vid halv åtta knäppte på belysningen på ridbanan och selade på Julia för markarbeten. Så kan det gå när Mrä är för lat för att gå upp tiiidigt och åka till stallet på förmiddagen. Men det löser sig liksom ändå! Har jag inte upplyst omgivning är jag inte heller bangen att köra med pannlampa. Cool sådär jag! *fett mörkrädd*
Näää, men åter till arbetet i töm. Jag är som sagt inget vidare värst jättevan att "fjanta runt" på marken. Nej. Här ska det gå fort, svettas och flåsas! OBS! Detta är alltså något negativt. Det går ut över vår utbildning och jag försöker hela tiden ändra min inställning. Idag tror jag faktiskt att jag lyckades något sånär! Vi knatade alltså ut på ridbanan, utan några särskilda ambintioner. Istället lade jag allt fokus på att titta och känna mig för. Hur ser det ut när jag gör så? Hur ser det ut när det känns såhär? Hur tar Julia en sådan här förhållning? Det blev en smärre succé! Några av de saker jag snabbt lade märke till är att Julia snabbt tappar formen när jag lägger på pisken på rumpan. Rätt logiskt egentligen..! Jag menar, trots allt är hon upplärd att se pisken som framåtdrivande. Och hon gör ju egentligen helt "rätt" när jag lägger till pisken. För det "rätt" Julia lärt sig med piskor är upp med huvudet och påskjut. Alltså helt tvärtom motför vad jag idag vill uppnå! Och det hela försvann direkt jag uteslutande brukade rösten. Så vi gick på volter och längs fyrkantsspåret, med fokus på skritt och kortakortakorta sträckor trav, med extra fokus på god form. 
Det gick alltså bra detta. Men det konstigaste av allt, det är att jag liksom föll in i någon sorts harmoni... Omfamnades av vinden som ven strängt över heden och Julia som lugnt visade hur lätt det faktiskt är. Så kan det gå! Less is more ibland. Och Julia trampade duktigt på med alla ben på rätt ställe.