Halloween

Jag och min kära Backman gjorde det djärva draget att dra ut på en nattlig körtur i skogen. Klockan 24. Kolsvart. Pannlampa. Två hispiga hipsters bakom ett krutpaket till Shetland.
 
 
Backman: "Jag tror det kommer en bil..."
Jag: "Ja, det brukar åka bilar lite närsom på nätterna nere på den större vägen."
Backman: "Nej, men alltså här, på den gär vägen!"
Mycket riktigt kom det en bil bakifrån. Med pappa och min bror i.
Jag: "Vad gör ni ute nu?"
Pappa: "Vad gör NI ute nu?!"
De var nämligen ute på "byavakt" i bygden. Vi hade mindre syfte med vår nattliga utflykt.
 
 
Lämna kommentar publicerat i Julia, Träning;
Taggar: Bettlös körning, Helstängt, Körhäst, Körning, Körträning, Skygglappar

Gräsligt risig

Jag har drabbats av något envist. Något gräsligt risigt. Misstänker dock att det inte är något mer än en envis höstförkylning som kommer och går... Äsch! I vilket fall så har jag varit sjukskriven i två dagar och allt halkar efter. Det är väl lite stressande, men jag andas.
Vad gör jag ens? Jo, jag svarar just nu på lite frågor till en intervju! Jag hoppas att den kommer upp snart, så ska jag länka till den.
Nej, nu ska jag teckna lite. För jag ligger inte så lite efter med en massa beställningsjobb...
 
 

Vilken rätt har vi egentligen?

"Vad har vi för rätt att träna hästar?
Det snabba svaret är såklart ingen. Vi har såklart ingen som helst moralisk rätt att välja hur, var och när en häst ska göra vissa saker. Jag, som vegan, motsäger mig att hålla mjölkkor för insemination, födsel och mjölkning år efter år för människans vinning. Ändå är jag del av en värld som väljer när en häst har rätten att fortplanta sig, när den skall träna, när den skall .
Men om vi frångår det lätta svaret, att vi ingen egentlig rätt har, så finns det fler aspekter på det hela. Saker såsom: Vad väljer hästen? Hälsa. Nivå. Intresse.
När tävlan kommer in i bilden så är det enbart människans intresse som kommer först. Det spelar ingen roll att det finns hästar som gillar att komma ut på tävlingar, för det är ändå i människans intresse det ligger att från början dra iväg på tävling, vinna prisrosetter och träna mot ett mål. Hästen gillar förmodlingen inte själva tävlingssituationen som sådan, utan den eventuella glädje och spänning den kan koppla till hela tävlandet som koncept.
Jag tränar mina hästar. Det vet ni kanske. Hela den här bloggen fungerar mer eller mindre som träningsdagbok, trots allt. För mig är det status att kunna upprätthålla en god träning/hälsa, likväl som en avslappnad relation. Att äga häst är totalt mitt eget ego och intresse. Varför ens påstå något annat? En häst är dyr i drift och den bekräftar mitt ego. Visst låter det hemskt? Men oavsett om du äger häst för att "den har det bra hos mig" (läs: "Den skulle aldrig kunna ha det bättre hos någon annan" = Upphöjd tro om jagets kapacitet) eller för att träna och tävla, så är det människans intresse och ego som styr. Allt vi kan göra är att sträva efter att vara goda vänner, oavsett inriktning.
 
 
Men jag tränar mina hästar, ja, det gör jag. Vad har jag för rätt till det? Svaret är fortfarande ingen alls. Jag har ingen rätt att plocka in Julia från hagen, borsta hennes päls och sätta på henne en sele. Jag har sedan ingen rätt att i en timmes tid välja tempo och gångart, vart vi ska ta vägen och när/var/hur vi avslutar det hela. Men jag väljer att TA mig den rätten ändå. Jag väljer att både ta Julia från sin flock, klippa hennes päls och trimma hennes svans. Jag väljer att borsta henne och sela henne. Jag väljer att köra henne. Det är inte Julias intresse.  Åtminstone inte från början. För en häst kopplar inte automatiskt det hela som roligt från dag ett de hamnar i vagn (eller under ryttare). Det är något som växer fram, olika fort hos olika individer. Idag uppskattar Julia att komma ut. Hur vet jag det? Kroppsspråk, uttryck, vilja, takt, driv... Det är sådana där saker jag som tränare håller koll på. Jag vill ofta tänka så högt om mig själv att jag skulle ta en häst ur träning om den inte uppskattar sin uppgift. Korta, korta stunder är väl en sak ("Måste vi uppför en sådan här brant backe?! ÅHHHH! Okej då!"), men inte skulle jag idag tvinga min häst genom ett helt träningspass.
Däremot är jag fullt medveten om att jag ändock tar mig rätten till en annans kropp. Varför skulle jag förneka det? För att det låter illa? Ja, men det är sanningen. Likväl som att folk som äter kött/konsumerar djurprodukter tar sig rätten till andra individers kroppar så gör jag också det.
 
Hur kan vi förändra detta? Frågan är om vi någonsin faktiskt kan förändra något om den faktiska rätten till andras kroppar. För vi har ingen och kommer aldrig någon. Vi måste dock alltid ha det i bakhuvudet, i allt vi gör med våra vänner. Vi måste ha i åtanke att vi inte gör hästen någon tjänst genom att bestämma över den, lika lite som vi gör den en tjänst genom att förneka allt vad träning heter, bara av ren princip.
För ingen kan komma till mig och säga att Julia skulle må bättre utan träning. Det vore en grov lögn! Julia är resultatet av några hundra års "förfining" (att det ens kallas "förfining" när vi avlar bort miljontals år av evolution visar på hur ego-styrt hela hästvärlden är). Hon befinner sig flera tiotusentals mil från där hennes ras växte fram. Hon lever i en värld, precis som oss människor, där vår ursprungliga föda och den ursprungliga näring vi skulle ha sedan länge är borta. Min träning är till för att korrigera dessa felfaktorer (utöver att bekräfta mitt ego). Min träning är till för att ge Julia ett drägligt liv. Det viktiga att ha i åtanke, det är ju dock huruvida ens träning överhuvudtaget är till någon nytta. Sliter jag bara på min häst? Eller bidrar jag faktiskt till en bättre individ genom rolig och givande träning? Att sammanfläta god träning, träningslära och stimulerande personlig utveckling är inte så svårt, samtidigt som det kräver sin individ.
 
Julia är född 2004. Hon har körts mer eller mindre aktivt sedan 2006. Hon tävlade mellan år 2007 och 2011. Jag (tillsammans med mina föräldrar då) valde när, var och hur hon skulle tävla. Jag valde hur hon förbereddes inför dessa tävlingar och jag bestämde vilken utrustning hon skulle ha på sig. Trots att mitt egenintresse låg i tävlan försökte jag i rätt stor mån gå efter Julias känslor. Valde bort utrustning som ej passade hennes kropp och knopp, men lade lika ofta till utrustning som enbart födde mitt intresse ( > bättre trav > resultat). Korrekt träning bör alltid ligga till hästens bästa. Vissa hästar mår bra av få och intensiva pass. Andra mår bättre av många och lågintensiva. Någon annan mår bäst av något enstaka pass då och då. Det går helt enkelt inte att säga att all träning är nyttig eller att all träning är dålig. För träningen måste utgå från varje individ, BÅDE fysiskt och psykiskt! Att köra efter ett träningsschema och envisas med att fortsätta med det schemat även om hästen tydligt visar att den inte har motivationen till två intervallpass i veckan, det är bara envist och att springa sitt ego ärenden. Dessutom gör du er båda en björntjänst genom att tvinga er till saker.
 
 
Så har vi någon rätt till träning och/eller tävling? Nej. Hur du än vänder och vrider på det så har du ingen rätt att få något alls från din häst. Inga goda relationer, inga träningspass, inga prisrosetter. Din häst är inte skyldig dig något. Din häst är född lika lite för din skull, som du är född för din grannes skull. 
Kan vi träna på ett hållbart och givande sätt? Ja, självklart! OM du sätter din häst i första rummet och kan mörda ditt ego, då har du hälften vunnet! Då är det sedan fritt fram att öppna upp för en ödmjuk kommunikation, där ni båda kan ge och ta, samt komma med förslag.
Kom ihåg: Ingen gillar en översittare.