Respons: "Någonting fattas mig"

Klara skrev ett bra inlägg om träningsmetoder. Fokuset på inlägget är hur lätt det är att fastna i tänket att en utvecklats klart, att en träningsmetod är överlägsen alla andra.
Själv har jag haft svårt att hänge mig helt och hållit till metoder såsom klickerträning. Mycket p.g.a. jag hittar brister i metoden. Jag kan helt enkelt inte nyttja den fullt ut och exklusivt i min hästhantering. Jag tror, precis som Klara, att klicker är perfekt för att skapa en positivitet till att umgås och prova sig fram. Men jag tror inte på att enbart använda en metod.
För att citera Klara: "Klickerträning dumförklarar djur på ett sätt. Jag vet inte hur många gånger jag hört uttrycket (och använt det själv) ”djur gör bara det som lönar sig” eller ”djur gör inte -blabla- för människans skull utan för att det är det mest lönsamma för djuret”. Man tänker alltså att djur är riktiga egoister, tror inte att djur kan ställa upp på saker av sin kärlek till sin människa, att en hund endast kommer på inkallning för att den får godis, inte för att den gillar sin människa."
Jag tror det är här jag tycker att det brister. Mina hästar har gjort saker för mig, och gör än idag, som inte på något sätt kan förklaras med varesig tvång eller lockelse. Istället har det varit otroligt känslomässiga handlingar.
 
 
Djur är inte dumma. De gör inte vad som helst för godis eller det de vinner på. De gör inte heller allt under tvång. Jag tror att anledningen att jag vill lyfta detta inlägg är för att jag själv gått i dessa tankar om känslor och metoder. Hur jag kanske går miste om kommunikation genom att snöa in mig. Jag vet inte riktigt...
Det enda jag vet är att jag blir arg, ledsen, glad, kärleksfull. Det blir hästar också! Och för mig är det viktigt att tillåta dem att känna. Vissa litar på vetenskap och nyttjar positiv förstärkning i kombination med klicker. Andra vill ha en känslolös ("stensäker") häst genom att applicera en stenkall image på sig själv. Vissa situationer kräver såklart kallt handlande. Vissa kräver lite positiv uppmuntran. Men jag tror att känsla är det ärligaste vi har att tillgå, sålänge vi inte lurar oss till att tro något annat än vi faktiskt känner. Vi kanske inte alls känner glädje i att prestera. Eller skam av att inte prestera tillräckligt. Och det är helt okej!
Inom psykologin hittar vi förklaringar bakom vilka vi är som personer. Det ändrar dock inte det faktum att vi känner det vi gör. Nu låter det ju inte så lite flummigt... Det jag vill komma till är att oavsett om vi blir lyckliga över en prestation p.g.a. vår uppväxt i ett prestationssamhälle, eller om vi blir lyckliga av att bara sitta med våra hästar i hagen, så är känslan densamma.
Vi får inte glömma att hästar är komplexa flockvarelser som vinner på att känna av varandra. Bevisa för din häst att du är förtjänt av dens respekt genom att återgälda det analyserande tänket. Och lev med insikten att allt du gör kommer speglas i din omgivning.