Rykt

Lovisa skrev ett inlägg om detta med rykt, och i vilka situationer olika saker lämpar sig. Jag tänkte passa på att dela min tanke i ämnet!
Mina hästar går som bekant på lösdrift. De har aldrig täcke och utsätts för både väta och vind, men i och med att de har välfungerande, friska pälsar så klarar de både regn, snö och kyla. När det kommer till rykten är det alltså funktionen som är vikitgast för mig, och därmed är en av de vitkigaste reglerna för mina hästar: Jag borstar inte blöta pälsar. Självklart kan det kännas lockande att ta fram borstarna och släta till pälsen när den "korvat sig" av fukten. Men blöt päls mår helt klart bäst av att bli lämnad ifred. Risken finns att en rotborste bara pressar fukten genom den yttre hårremmen och att ullpälsen blir fuktig. Hellre tar jag en svettskrapa och drar av överskottet från ytan.
Men även när pälsen är torr så har jag lite regler som gäller:
  • Kroppen borstas med vad den kräver. Vinterpälsar kräver allt som oftast rejäla piggborstar eller manborstar. Svala har en betydligt flygigare och mjukare päls än Julia. Julia har långa, kraftiga täckhår. Magic brush åt Svala, manborste med handtag åt Julia.
  • Manar och luggar reds ut vid behov. Ingen av mina är av typen med lättrasslat tagel. Svansar borstas vid varje rykt med manborste.
  • Trimning av hår sker i begränsad form. Svansarna klipps raka och så korta som behövligt. Öronhår, skägg, känselhår, manar, luggar och hovskägg är alltid orörda här!
Egentligen är jag inte direkt någon storryktare... Mina hästar håller sig (tack och lov) förvånansvärt rena och fräscha själva. Men jag tar gärna med mig en mjuk piggborste och en rotviska ut i hagen när jag ändå ska hälsa på och mysa lite. På så vis kan de ju välja själva också om de har lust att bli borstade eller om de hellre ägnar sig åt annat. Allt som oftast står de villigt och låter sig borstas. Även rykten ska ju vara en trevlig upplevelse för alla inblandade!
 
 

Gula pussar

Mmm... Jag hade ju det. För så kan det gå när en får sugmärken av världens slaskigaste ponny..!
Svala och Julia går fortfarande på gurkmejekuren jag satte dem på. Och jag har ingen aning om det beror på att hon faktiskt äter med hela ansiktet, eller bara att hennes färg är mer avslöjande än Julias, men Sväljis får verkligen kopiösa mängder gurkmeja i facet när hon äter..! Hahahha! Efter varje måltid ska hon tjoffsa med mulen på mig... Jag vet inte om det beror på att hon faktiskt kladdar mer med mulen när hon ätit gurkmeja, eller om det åter är min uppfattning bara. Men hon var verkligen lite överallt idag! Hon stod och förnöjt sög på min ena handlov, vartefter hon snoffsade i min nacke, och återgick sedan till sugandet, för att gå över till att stoppa in halva huvudet i min overalls sidoventiler... Bebisen var så kärlekskrank och gosig idag! <3
Ja, och så måste jag ju berätta om tidernas mest spektakulära upplevelse!! (<- Hälsningar från Svala)
Gårdens bönder skulle hämta några kalvar ur ladugården precis bredvid hagen, för att transportera till en annan. De har då en stor djurtransport kopplad bakom traktor. Jag lovar att det är en process som Svala nu bevittnat 100 gånger, men ÄNDÅ så stod hon och var som förtrollad av det hela..! Kollade på mig med en blick som sade; "MÄH! KOLLA..! HAR DU..! MÄH! HAR DU SETT?! DET ÄR... NÄ, JAG KAN BARA INTE TRO MINA ÖGON! KOLLA"; och växlade blixtsnabbt mellan att kolla på mig och kolla på kalvarna som lastades. Hon verkade uppriktigt intresserad av vad som hände!
Idag bjuder jag på en bildserie av en väldigt kladdig och lycklig Svala, samt en lugn Julia.
 
 
Som ni ser så hade Svala bestämt sig för att äta kameran/krypa in i den.

Shoppingberoende

... Nej, fullt så illa är det inte. Men nog är det skönt att komplettera med saker som behövs alltid! Därför blev det en sväng till Granngården idag. Det jag först och främst skulle dit för var en saltsten, samt en ny grep. Grephistorien är ju lite härlig... Jag skulle lite snyggt hyva min alldeles underbart perfekta grep över staketet. Ni vet typen med ett grephuvud som är rundat istället för att ha skarpa linjer? En sådan här:
 
Det var alltså en sådan grep jag hade. Lätt och smidig med sitt aluminiumskaft, och eftersom den saknade brytpunkter så bröts aldrig spröten. Prima!
Ja, prima då tills jag fick för mig att det var en bra idé att kasta fanskapet över staketet... Den där underbara grepen som hållit i två års tid utan en skråma, den gick sönder..! Den sprack i själva infästningen för bulten som håller fast huvudet i skaftet såklart, vilket gjorde reparation omöjligt... Men nä, jag gjorde värsta operationen av det där..! Mer om det HÄR, HÄR och HÄR. Av någon anledning så tyckte jag att det var en bra idé att försöka slå av själva grephuvudet mot en metalltunna, bara för att rädda skaftet dessutom. Vad händer då? Jo, jag missar huvudets plastinfästning och slår aluminiumskaftet snett..! Nej, fyfan vad jag är kass! I vilket fall så fungerade grepen faktiskt efter mina desperata ingrepp. Men den blev aldrig sig själv igen... Så jag köpte mig en ny grep! Men eftersom jag bara har haft en grep som är hel så har någon fått använda mitt lilla freak, alternativt någon av de två sönderbrutna greparna när vi varit flera som ska mocka.
Till saken: DET rådde jag bot på idag, när jag inhandlade mig en riktigt vacker kreation med aluminiumskaft och rundat huvud igen... Nu har jag ett par av sådana grepar! *dregglar* (Bara hästfolk blir till sig av riktigt välfungerande redskap att mocka bajs med.)
Utöver en grep och saltsten så blev det förstås lite annat! Jag är trött på alla udda grimskaft och grimmor. Därför fick båda hästarna en varsin svart nylongrimma med svart grimskaft till. Även en hovkrats med borste smet med.
Så nu är jag nöjd igen! Frågan är hur länge... Det är alltid något när en äger hästar..!