Vilken rätt har vi egentligen?

"Vad har vi för rätt att träna hästar?
Det snabba svaret är såklart ingen. Vi har såklart ingen som helst moralisk rätt att välja hur, var och när en häst ska göra vissa saker. Jag, som vegan, motsäger mig att hålla mjölkkor för insemination, födsel och mjölkning år efter år för människans vinning. Ändå är jag del av en värld som väljer när en häst har rätten att fortplanta sig, när den skall träna, när den skall .
Men om vi frångår det lätta svaret, att vi ingen egentlig rätt har, så finns det fler aspekter på det hela. Saker såsom: Vad väljer hästen? Hälsa. Nivå. Intresse.
När tävlan kommer in i bilden så är det enbart människans intresse som kommer först. Det spelar ingen roll att det finns hästar som gillar att komma ut på tävlingar, för det är ändå i människans intresse det ligger att från början dra iväg på tävling, vinna prisrosetter och träna mot ett mål. Hästen gillar förmodlingen inte själva tävlingssituationen som sådan, utan den eventuella glädje och spänning den kan koppla till hela tävlandet som koncept.
Jag tränar mina hästar. Det vet ni kanske. Hela den här bloggen fungerar mer eller mindre som träningsdagbok, trots allt. För mig är det status att kunna upprätthålla en god träning/hälsa, likväl som en avslappnad relation. Att äga häst är totalt mitt eget ego och intresse. Varför ens påstå något annat? En häst är dyr i drift och den bekräftar mitt ego. Visst låter det hemskt? Men oavsett om du äger häst för att "den har det bra hos mig" (läs: "Den skulle aldrig kunna ha det bättre hos någon annan" = Upphöjd tro om jagets kapacitet) eller för att träna och tävla, så är det människans intresse och ego som styr. Allt vi kan göra är att sträva efter att vara goda vänner, oavsett inriktning.
 
 
Men jag tränar mina hästar, ja, det gör jag. Vad har jag för rätt till det? Svaret är fortfarande ingen alls. Jag har ingen rätt att plocka in Julia från hagen, borsta hennes päls och sätta på henne en sele. Jag har sedan ingen rätt att i en timmes tid välja tempo och gångart, vart vi ska ta vägen och när/var/hur vi avslutar det hela. Men jag väljer att TA mig den rätten ändå. Jag väljer att både ta Julia från sin flock, klippa hennes päls och trimma hennes svans. Jag väljer att borsta henne och sela henne. Jag väljer att köra henne. Det är inte Julias intresse.  Åtminstone inte från början. För en häst kopplar inte automatiskt det hela som roligt från dag ett de hamnar i vagn (eller under ryttare). Det är något som växer fram, olika fort hos olika individer. Idag uppskattar Julia att komma ut. Hur vet jag det? Kroppsspråk, uttryck, vilja, takt, driv... Det är sådana där saker jag som tränare håller koll på. Jag vill ofta tänka så högt om mig själv att jag skulle ta en häst ur träning om den inte uppskattar sin uppgift. Korta, korta stunder är väl en sak ("Måste vi uppför en sådan här brant backe?! ÅHHHH! Okej då!"), men inte skulle jag idag tvinga min häst genom ett helt träningspass.
Däremot är jag fullt medveten om att jag ändock tar mig rätten till en annans kropp. Varför skulle jag förneka det? För att det låter illa? Ja, men det är sanningen. Likväl som att folk som äter kött/konsumerar djurprodukter tar sig rätten till andra individers kroppar så gör jag också det.
 
Hur kan vi förändra detta? Frågan är om vi någonsin faktiskt kan förändra något om den faktiska rätten till andras kroppar. För vi har ingen och kommer aldrig någon. Vi måste dock alltid ha det i bakhuvudet, i allt vi gör med våra vänner. Vi måste ha i åtanke att vi inte gör hästen någon tjänst genom att bestämma över den, lika lite som vi gör den en tjänst genom att förneka allt vad träning heter, bara av ren princip.
För ingen kan komma till mig och säga att Julia skulle må bättre utan träning. Det vore en grov lögn! Julia är resultatet av några hundra års "förfining" (att det ens kallas "förfining" när vi avlar bort miljontals år av evolution visar på hur ego-styrt hela hästvärlden är). Hon befinner sig flera tiotusentals mil från där hennes ras växte fram. Hon lever i en värld, precis som oss människor, där vår ursprungliga föda och den ursprungliga näring vi skulle ha sedan länge är borta. Min träning är till för att korrigera dessa felfaktorer (utöver att bekräfta mitt ego). Min träning är till för att ge Julia ett drägligt liv. Det viktiga att ha i åtanke, det är ju dock huruvida ens träning överhuvudtaget är till någon nytta. Sliter jag bara på min häst? Eller bidrar jag faktiskt till en bättre individ genom rolig och givande träning? Att sammanfläta god träning, träningslära och stimulerande personlig utveckling är inte så svårt, samtidigt som det kräver sin individ.
 
Julia är född 2004. Hon har körts mer eller mindre aktivt sedan 2006. Hon tävlade mellan år 2007 och 2011. Jag (tillsammans med mina föräldrar då) valde när, var och hur hon skulle tävla. Jag valde hur hon förbereddes inför dessa tävlingar och jag bestämde vilken utrustning hon skulle ha på sig. Trots att mitt egenintresse låg i tävlan försökte jag i rätt stor mån gå efter Julias känslor. Valde bort utrustning som ej passade hennes kropp och knopp, men lade lika ofta till utrustning som enbart födde mitt intresse ( > bättre trav > resultat). Korrekt träning bör alltid ligga till hästens bästa. Vissa hästar mår bra av få och intensiva pass. Andra mår bättre av många och lågintensiva. Någon annan mår bäst av något enstaka pass då och då. Det går helt enkelt inte att säga att all träning är nyttig eller att all träning är dålig. För träningen måste utgå från varje individ, BÅDE fysiskt och psykiskt! Att köra efter ett träningsschema och envisas med att fortsätta med det schemat även om hästen tydligt visar att den inte har motivationen till två intervallpass i veckan, det är bara envist och att springa sitt ego ärenden. Dessutom gör du er båda en björntjänst genom att tvinga er till saker.
 
 
Så har vi någon rätt till träning och/eller tävling? Nej. Hur du än vänder och vrider på det så har du ingen rätt att få något alls från din häst. Inga goda relationer, inga träningspass, inga prisrosetter. Din häst är inte skyldig dig något. Din häst är född lika lite för din skull, som du är född för din grannes skull. 
Kan vi träna på ett hållbart och givande sätt? Ja, självklart! OM du sätter din häst i första rummet och kan mörda ditt ego, då har du hälften vunnet! Då är det sedan fritt fram att öppna upp för en ödmjuk kommunikation, där ni båda kan ge och ta, samt komma med förslag.
Kom ihåg: Ingen gillar en översittare.

Liten portion energi & rutten ligghall

I alla motgångar och den konstanta smörjan av ångest och depp hittade jag faktiskt en liten portion energi och glädje(!). Jag har ingen aning vartifrån energin kom, men jag uppskattar bara att den var där. Efter att ha kört in en ny halmbal (den sista dessutom) så kunde jag i lugnan ro både rykta och gosa med båda hästarna. Sväljis fick sig lite hovvård. Trots en månad sedan sist så har hon slitit bra själv. Hon springer ju som besatt hela tiden... Inte ens mellan höhögarna och vattnet går hon..! Hon travar eller galopperar överallt! Kontrasten mot Julia som lugnt och sansat skrittar med spetsade öron är enorm. Hahaha!
I vilket fall så har verkningarna blivit avsevärt mycket smidigare senaste halvåret, och jag har inte längre en unghäst som konstanst hoppar runt på tre ben för att undvika besväret. Tack klickerträning! Ingen av bakhovarna behövdes det göras något direkt med, och framhovarna var inte heller något att hänga upp sig på. I och med den dåliga vintern så har det varit oförskämt kladdigt och lerigt... Detta har bidragit till minst sagt en oönskvärd hovstatus på båda hästarna! Mer om det senare.
Julia fäller ganska mycket nu redan. Min förhoppning är förstås att hon ska hinna fälla tillräckligt innan värmen kommer, men tyvärr gör hon sällan det och spenderat därför två - tre månader svettandes i ett hörn. Så även i år tänker jag klippa henne om det visar sig behövligt. Jag är av tanken att ingen häst ska lida p.g.a. min envishet att hålla det naturligt! Och i och med den meningen tänkte jag återgå till kladdiga hagar och hovstatus...
Den här vintern har varit minst sagt frustrerande. I och med att det växlat snabbt mellan plusgrader och minus, så har hagen varit så gott som omöjlig att hålla fräsch. Träckhögarna har smällt ned i snön och sedan frusit fast innan jag hunnit ta bort dem. Och nu har den stora syndafloden kommit! Min ligghall ligger jävligt olägligt placerad längst ned i hagen. Detta innebär att det i dessa plusgrader bostavligen rinner in flera hundra liter vatten per dygn..! Vatten som är utblandat med den frysta skiten jag ej kunnat få bort. Så jävla oönskat! Hovarna mår verkligen inte bra av det, och inte har hästarna någonstans att stå torrt och rent heller. Häromdagen när jag mockade så såg jag hur vattnet porlade in under väggen, alltmedan jag försökte rädda situationen med inrallat grus...
 
Här har ni en (extremt) lågupplöst mobilbild som visar situationen. Flera hundra liter skitvatten har runnit in på ett par dygn och förstört hela den nya bädden jag lade in! Lägg märke till hur hela  den bortre väggen dragit iväg BORT ifrån resten av byggnaden..!
 
Min ligghall har varit i oförsvarbart skick senaste månaderna, i och med att nedre delen av den östra väggen har ruttnat totalt och därmed både släpper in vatten och är ostadig. Jag brydde mig inte så mycket i höstas, i och med att jag var beredd att flytta hästarna relativt snart p.g.a. utbildning. Men nu när planerna ändrats och jag blir kvar några år, ja, då måste helt enkelt situationen räddas! Därför satt jag mig och pratade med mamma om ligghallen. Hon föreslog att vi inte bryr oss om den gamla, utan helt sonnika slår upp en ny på en bättre uträknad plats i hagen. Klockren plan om ni frågar mig! Nu blir det till att skissa upp lite ritningar och lösa det rent matriella, sen är det bara att dra igång till våren.
Men tills dess då? Mina hästar har rätt uppenbart ingenstans att ta sig in under tak och stå torrt. Inte nog med att det inte känns rätt så är det olagligt! Hur jag ska kunna lösa det rent i praktiken är svårt att säga, men jag är nog så illa tvungen att stalla in mina hästar fram tills att det torkat upp/vi har fått hem ett lass sand som kan rädd upp situationen tillfälligt...

Konsten att tappa en hovboot

Har ni hört talas om "lagen om alltings jävulskap"? Ska något gå åt helvete så ska det vara rejält! Ungefär så kändes det i söndags, när vi saktade av till skritt efter en rejäl galoppspurt, och endast tre hovar var bootförsedda... Jag har för vana att kontrollera med jämna mellanrum och insåg att det inte var många meter sedan de flög, men inte fan var det någon tröst. Jag vände mig om, bara för att se booten prydligt urkliven tjugo meter bakom oss. Tjugo meter av blankis bakom oss. Bara att försiktigt kliva ur och hjälpa Julia runt för att knata iväg och hämta den. Det är i situationer som den som jag inser vikten av en lugn häst! För samtidigt som jag bökade med detta kom det två skoterförare modell hänsynslös och körde så enda ut i helvete några meter ifrån oss. Julia brydde sig inte alls om det spektaklet, men att bli övertalad att vända om när vi är påväg hem..? Nej tack! Hon gick saaaakta, saaaaakta de första stegen, för att sedan låta sig övertalas.
 
Så här såg Julias dåliga hov ut i början av februari. Jag är fortfarande osäker kring om denna hov någonsin kommer förändras, eller om den är dömd att se ut så här.
 
Trots blankisen så höll hon sig fint på alla fyra hovar. Den gled ingenting alls, barfotahoven. Och det var ju ett faktum att hon galopperat tjugo meter på blankis, samt utfört en helt felfri tempoväxling, bromsning och halt, allt utan den där booten... Men jag kan ju ändå erkänna att jag inte är sugen på att köra obroddad körhäst på blankis. Snö? Inga problem! Men blankis är jag skeptisk till. Det är bara ren fysik att en glatt yta ger ett otroligt obefintligt grepp. Och att då be en obroddad häst skjuta ifrån såsom de får göra i backar, eller för den delen sätta under sig utför... Nej, jag skippar gärna halkskadorna!
Utöver det då? Jo, Sväljis har snart varit här ett år! Endast 9 ynka dagar tills hon varit det. Dagen D hade jag tänkt fotograferi lite bilder ur samma vinklar som jag gjorde då, bara för att kunna visa på den enorma skillnaden.