"Du smygkör med bett?"

Njaaaa... En kan nästan tro det dock när jag igår vid halv åtta knäppte på belysningen på ridbanan och selade på Julia för markarbeten. Så kan det gå när Mrä är för lat för att gå upp tiiidigt och åka till stallet på förmiddagen. Men det löser sig liksom ändå! Har jag inte upplyst omgivning är jag inte heller bangen att köra med pannlampa. Cool sådär jag! *fett mörkrädd*
Näää, men åter till arbetet i töm. Jag är som sagt inget vidare värst jättevan att "fjanta runt" på marken. Nej. Här ska det gå fort, svettas och flåsas! OBS! Detta är alltså något negativt. Det går ut över vår utbildning och jag försöker hela tiden ändra min inställning. Idag tror jag faktiskt att jag lyckades något sånär! Vi knatade alltså ut på ridbanan, utan några särskilda ambintioner. Istället lade jag allt fokus på att titta och känna mig för. Hur ser det ut när jag gör så? Hur ser det ut när det känns såhär? Hur tar Julia en sådan här förhållning? Det blev en smärre succé! Några av de saker jag snabbt lade märke till är att Julia snabbt tappar formen när jag lägger på pisken på rumpan. Rätt logiskt egentligen..! Jag menar, trots allt är hon upplärd att se pisken som framåtdrivande. Och hon gör ju egentligen helt "rätt" när jag lägger till pisken. För det "rätt" Julia lärt sig med piskor är upp med huvudet och påskjut. Alltså helt tvärtom motför vad jag idag vill uppnå! Och det hela försvann direkt jag uteslutande brukade rösten. Så vi gick på volter och längs fyrkantsspåret, med fokus på skritt och kortakortakorta sträckor trav, med extra fokus på god form. 
Det gick alltså bra detta. Men det konstigaste av allt, det är att jag liksom föll in i någon sorts harmoni... Omfamnades av vinden som ven strängt över heden och Julia som lugnt visade hur lätt det faktiskt är. Så kan det gå! Less is more ibland. Och Julia trampade duktigt på med alla ben på rätt ställe.